nu är det snart över

var på kryssning inatt är inte bakis, antagligen för att jag drack öl till frukosten och inte sov alls på hela natten. Nu är jag lite trött men det är inte lönt att sova för jag måste klä på mig och ge mig iväg och jobba vaken natt som jag älskar så mycket.
ätit något har jag inte heller, äta ensam gillar jag inte. fast jag är nog inte hungrig.
det är mest bara mörkt överallt och inte ens en lampa lyser upp.

svarta dagar följs av vita nätter

Jag är så van vid att ha en mjuk och varm kropp bredvid mig i en stor säng. En kropp man kan burra in sig i, sluta sig om och känna den underbara.
Och när jag helt plötsligt ska jobba sovande natt, så kan jag inte somna. Jag ligger på en smal och hård soffa ( man kan vika ut den till en stor säng, men jag gör aldrig det. vad är poängen med stora sängar när man sover ensam?) jag vrider och vänder på mig. Inget är skönt. Det är varmt. Kastar av mig täcket och fryser. Tar på mig täcket igen. Jag vill burra in mig i Sannes hud men kan inte. Ligger med huvudet nere från soffkanten och benen på väggen. Jag låtsas att jag går många mil på väggen. Vill lyssna på 'Have you passed through this night?' hela natten men vågar inte hämta min ipod. Försöker lägga mig i fosterställning i den minimala soffan, drar täcket över huvudet. Tittar på klockan 03:48 visar den. Jag suckar djupt och somnar.

I feel this heavy pressure pounding through my chest .

Helt plötsligt är klockan halv två och det känns som om jag inte har gjort något alls idag.
Helt plötsligt känns det som om jag sitter i den vänstra halvan av den vita soffan dag ut och dag in.
Helt plötsligt ringer telefonen kvart över sju en måndagskväll och säger att jag är erbjuden en tjänst som jag snabbt tackar ja till.
Helt plötsligt saknar jag att bli andfådd efter ha gått i tusen trappor i ett höghus i Hamburg.
Helt plötsligt så har det gått ett halvår och en dag tillsammans med Sanne.

Jag vill titta på stjärnorna inatt.

Det är november och alla är sjuka i huvudet.

Magic Hours spelas flitigt och det är skönt att ingen annan vet om vad den handlar om förut jag.
Duschar i mörkret, och har ingen uppfattning om vad som är verklighet eller fantasi.
Slukas in i en dröm. Befinner mig i en labyrint och måste komma där ifrån.
Får panik, lägger mig i fosterställning och gråter tusen tårar.
Någon skriker : Skärp dig förfan!
Jag reser mig upp och tänker nu ska jag klara detta och torkar tårarna.
Jag tar sats och springer som aldrig förr.
Tre sekunder senare så står jag i duschen. Det är mörkt och vattnet har blivit kallt.
Magic Hours var det ja.

Remember me as a time of day ( farväl älskade oktober, välkommen november du är hatad)

Förra veckan var det slutet av oktober, jag hade en varm sol som speglade sig i mina ögon och fötterna var invirade i färgglada höstlöv. Jag lyssnade på en av världens finaste låtar och leendet blev bara större. Nu en vecka senare är det början av november och med isande vindar och regnet faller som tunga ord. Jag lyssnar på samma låt som fortfarande är fin, men inte lika fin som en solig dag i oktober.