sometimes life isn´t easy part 2.

Stockholm var fint, även popaganda.
Nu är jag hemma i verkligheten igen, vilket innebär inget jobb och en familj som snart inte går att laga mer. hej jag har (ingen) ångest!
Det där med att inte ha något jobb är ju både bra och dåligt. Det är ju bra för nu kan jag tänka lite mer på vad jag vill göra med mitt liv, vad jag vill jobba med och hur jag ska gå vidare. Sen finns det ju självklara negativa saker såsom att jag inte längre har någon inkomst. Och jag vet om att om jag bara går hemma i mer än tre veckor så kommer jag klättra på väggarna och vara sliten till döds.
Och jag står inför eller vi rättare sagt står inför det svåraste valet man kan göra när det gäller vissa saker med min bror, fast jag är ganska säkert på mitt val. eller jag är.

Idag började finaste Sanne plugga i malmö, jag följde med henne inte för att jag kände att jag gjorde någon nytta där eller stöttade henne direkt. Men det är väl tanken som räknas. Och vi hann bara vara där i en minut och jag kände att jag trillade in i mitt gamla jag, där jag inte vågar säga något, inte tycka något. Och vill helst vara osynlig. Jag är verkligen inte redo för att plugga igen. Jag lovade mig själv att jag ska vänta tre år till innan jag sätter mig bakom en skolbänk igen.